Rektoskopi (undersökning av ändtarmen)

Vill du veta mer?

Detta är en patientinformation från Sveriges främsta och mest omfattande kunskapsstöd för hälso- och sjukvårdspersonal. Medibas underlättar för läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal att erbjuda uppdaterad och säker vård i en pressad klinisk vardag. Medibas är obundet och uppdateras kontinuerligt för att ge användaren direkt tillgång till aktuella riktlinjer och kliniskt relevant forskning.

Testa Medibas för professionen i 30 dagar utan kostnad.

Rektum och kolon

Tjocktarm och ändtarm
Tjocktarm och ändtarm

Rektum är den medicinska beteckningen på ändtarmen. Det är den sista delen av tjocktarmen (kolon, se teckning). Tjocktarmen börjar i nedre högra delen av bukhålan (coekum), går upp mot levern på höger sida (uppåtstigande delen) och svänger här och går tvärs över buken (tvärgående del). På vänster sida har tjocktarmen en ny böjning under mjälten innan den går ned (nedåtstigande delen), har ett lätt slingrande förlopp ett stycke (sigmoideum) och avslutar så i ändtarmen (rektum).

Vad är rektoskopi?

Rektoskopi är en undersökning av ändtarmen och ibland även nedre delen av sigmoideum. Undersökningen genomförs med ett styvt, genomskinligt rör (rektoskop) som har en ljuskälla så att läkaren kan inspektera ändtarmen och dess slemhinna. Eftersom avföring och slem kan tränga in i rektoskopet måste läkaren av och till använda en tång med en lång näbb där man kan fästa en kompress för att torka bort avföring så att läkaren ska se bra. Ibland använder läkaren en avbitare (biopsitång) för att kunna bita av små slemhinnebitar (biopsier) som senare kan mikroskoperas, för att upptäcka mikroskopiska förändringar i slemhinnan.

Varför görs rektoskopi?

Rektoskopi görs för att undersöka nedre delen av tjocktarmen grundligt. Den delen av tarmen syns dåligt på röntgen. Ett alternativ är att göra koloskopi, men detta är en långt mer omfattande och krävande undersökning.

Rektoskopi används i utredningen av avföringsrubbningar, oklara magbesvär och blödningar i tarmen. Eftersom cancer i tjocktarmen är en av de vanligaste cancersjukdomarna och många cancertumörer finns just i nedre delen av tjocktarmen, är rektoskopi viktigt i jakten på tidiga cancerförändringar. Även inflammatoriska sjukdomar i tjocktarmen kan påvisas med hjälp av rektoskopi. Också vid blödningar som misstänks bero på hemorrojder rekommenderas rektoskopi, för att säkerställa att det inte är en tumör som blöder.

Förberedelser

Rektoskopi är vanligtvis ingen smärtsam undersökning. Många kan tycka att det är genant att klä av sig nedtill och bli undersökt genom ändtarmen, och vissa oroar sig över lukt. Men för läkaren är detta en vanlig undersökning som hen genomför ofta.

Undersökningen ger bäst resultat om tarmen har tömts på avföring. Därför tas klysma (mikrolavemang) 1–2 timmar före undersökningen. En del läkare vill också att man tar avföringstabletter kvällen före undersökningen.

Fasta behövs inte.

Hur går undersökningen till?

Patienten kan placeras på olika sätt. Det vanligaste är att ligga hopkrupen på vänster sida med knäna uppdragna mot magen. Ibland får man stå på alla fyra.

Läkaren smörjer in rektoskopet väl med ett smörjmedel. Genom att trycka skopet mot ändtarmsöppningen glider skopet vanligtvis lätt in i ändtarmen. Väl inne tar läkaren bort den stav som fyllt upp insidan av skopet och som underlättar införandet genom ändtarmsöppningen. Skopet stängs igen i den ändan som läkaren ser in i, och läkaren ser genom ett fönster. Med ledning av synen kan läkaren så föra in skopet vidare mot ändtarmen och eventuellt upp i nedre delen av sigmoideum. För att få till detta blåser läkaren in lite luft via en ballong som är fäst till skopet. Vid inblåsningen kommer tarmen att utvidga sig framför skopet, och det blir enklare att föra in det.

Ibland kan läkaren på det här sättet föra in skopet cirka 25 cm uppåt i tjocktarmen. Ofta går skopet dock inte längre in än cirka 15 cm, eftersom det är en ganska skarp böjning på tarmen här vilket gör det svårt att komma vidare uppåt.

Vid utdragning av rektoskopet inspekterar läkaren slemhinnan grundligt, ofta med cirkulerande rörelser för att säkerställa att hela omkretsen av tarmhålrummet blir inspekterad. Ofta blåses det in luft för att ge en bättre översiktlighet. Detta kan upplevas lite obehagligt eftersom det kan trycka på. Om det finns förändringar på slemhinnan kan läkaren ta vävnadsprover med biopsitången.

Själva undersökningen är oftast klar på 5–10 minuter.

Komplikationer

Komplikationer inträffar ytterst sällan. Om läkaren tar vävnadsprover kan det hända att det blöder lite. Vid kraftig blödning efter det att man lämnat mottagningen ska man kontakta läkaren eller sjukhuset. Ytterst sällan kan det gå hål på tarmen i samband med undersökningen. Risken för detta är störst vid stora inflammationsförändringar i tarmen.

Vill du veta mer?


På grund av förändrade kunskaper, brist på konsensus bland auktoriteter inom området, speciella omständigheter i varje enskild konsultation och mänskligt felhandlande kan inte Medibas garantera att all information i Medibas är korrekt och fullständig i alla avseenden.